Jag är förkyld. Och tycker fruktansvärt synd om mig själv. Jag är dock den enda som gör det, men men, ska väl inte klaga (inte i bloggen i alla fall, jag är så mycket mer verbal muntligt..). Hur som haver, allt är som vanligt over here. Har inte lyckats med några större bedrifter (eller misstag), jobbet flyter på (oftast), hemmalivet rullar det också (oftast), och jag är rätt nöjd med det mesta.

Malmö om två veckor, och hem i april. Längtar som tusan tills jag får pussa på Malin och Tjackis. Och SnyggV. Min vackra SnyggV.

Anywho, ska tillbringa resten av kvällen som jag spenderat dagen: liggandes i sängen och titta på skitserier (har faktiskt tvättat också *dunkar mig själv i ryggen*).

Tjing o tjoflöjt.

Lina- the very förkylda one.

Ja, jag lever... Brist på uppdatering kan väl egentligen bara skyllas på dåligt engagemang. Dåligt, Lina, dåligt.

Så, vad händer då i Landet Akkurat? Ja, inte plenty. Jag jobbar (och trivs som fan), jag har världens roligaste kollegor (vissa mer underhållande än andra, Aina tar en hel hög med pluspoäng...). Man skulle ju kunna tycka (tänka, tro) att jag nu är van vid alla rutiner och att allt går smärtfritt vid både öppning och stängning, men så är icke fallet. Jag kallsvettas varje gång jag är sist kvar på hotellet, oroar mig till tusen att den som slår upp portarna efter jag har gått skall få ett psykbryt för att inte allt är gjort. Jag stämplar till och med ut tidigare än när jag faktiskt är klar ibland, bara för att jag tycker själv att jag tar sådan faslig tid på mig. Rätt, det måste bli rätt. Än så länge (peppar, peppar, ta i trä) har jag inte fått någon större utskällning (för att vara helt ärlig har jag inte fått någon alls) för saker jag missat. Och tro mig, jag vet att jag missar saker. Min hjärna kanske är lite mindre utvecklad än alla andras.

Min bristande förmåga att se symetri har uppdagats, dukning har aldrig varit min starka sida. Det enda jag hör i min hjärna är Millis ord "dukarna måste ligga rätt!!!" Jeez... Har jobbat inom restaurang i hundra år och jag ser fortfarande inte om dukfan ligger rätt.

What else... Har varit ledig ett par lördagar, senast nu i lördags. Det var göy. Satt hos min kära granne, Hildny, tillsammans med Aina och drack sprit och lekte "drick-så-mycket-som-möjligt-" lekar. Jag vet inte om det är rätt att påstå att jag vann, jag blev aldrig full, men kul var det.

Jag känner att min svenska är lite lätt fucked up nu för tiden, trots att min älskade kollega Aina (alltid) pratar svenska med mig, finner jag mig själv sökandes efter norska ord för att låta mer acklimatiserad. Det går så där. Det har nog egentligen bara lett till att jag suger på båda språken. Som att min ordblindhet inte var tillräcklig... Nåväl, i-landsproblem, kan tyckas, men likförbannat irriterande.

Ska åka till Sverige om tre veckor. Ska bli sååå kuuul. Verkligen! Ska dock till Malmö (på konsert med Frappe), så jag får inte se mitt hem och mina vänner. Och det suger. Saknar mina underbara vänner så massor, så mycket. Känns som om det var evigheter sedan jag fick ta en riktig fika.

Idag ska jag jobba, arbetsmoralen är konstant låg när jag är hemma, men så fort jag kommer dit känns allt bra igen. Konstigt det där...

Ska försöka engagera mig i att uppdatera lite oftare.

Ha det gott, mina vänner.

Linus

Ja...where to start. Drog en rejäl karatefylla i helgen. Årets första fylla, check. My lord, kan verkligen inte minnas när jag drack så mycket sist. Och på en alldeles för tom mage. Vaknade dock idag och mådde bra, lite seg, men frappes och min enda plan för dagen var att hämta min kamera (som jag of course glömde på festen) samt gå på tur och äta. Det är helg, då får man äta vad man vill. Hur som, dagens planer gick i stöpet då min kollega Laila ringde på Fredriks telefon och frågade efter mig, detta var strax innan 16. Jag pratade med henne och hon frågade vart jag var, då jag tydligen började jobba kl.15 idag. Bajs. Bajs, bajs, bajs. Pinsamt. Jag hade verkligen ingen som helst aning om att jag skulle jobba idag. Så, på med ansiktet, på med min fantstiska arbets-outfit och iväg till hotellet det bar! Fan. Jag har varit bitter hela dagen, dels för att jag inte fick min myssöndag med lillskiten, och dels för att jag missat ett arbetspass. Det här är bland det mest pinsamma jag varit med om. Kvällen på jobbet fortlöpte dock helt ok. Det var ganska segt, då jag jobbade själv och det var inte svinmycket med folk. Men men. Jag har insett att jag har lite svårt att hantera hur fan man ska få allting gjort när man jobbar ensam. Disken (oppvasken) ska fixas i ordning, samtidigt som restaurangen ska övervakas. Det känns som att jag löper hundra gånger fram och tillbaka under ett pass, i rädsla att missa gäster. Och i rädsla att inte ge god nog service. Jaja, det löser sig säkert så småningom. I alla fall, min minichef, Jon, tittade förbi och upplyste mig om att vi stänger kl.20.30. Nice surprice. Det betydde ju ändå att jag skulle hinna hem skapligt. 19.55, fem minuter innan köket klappar ihop, rasar det in fyra damer. Suck. Självklart fick de beställa. Självklart ville de även ha dessert. Så där gick jag bet. Som om inte detta var nog, gick dessutom slangen i köket sönder. Den slangen används till att göra rent ganska viktiga ytor. Stackars Ellen försökte tappert tejpa ihop slangfan, men det bara sprutade ändå. Så inte nog med att jag kom sent till jobbet idag, jag lämnade dessutom jobbet halvdant. Jag ville ju gärna visa mig lite extra duktig och göra extra rent och sån skit. Men nej, nej. Jag hoppas jag inte blir strypt imorgon när jag går på mitt pass (ja, jag har kollat vaktlistan för nästa vecka, inga fler pinsamheter) för att det inte såg dugligt ut. Bajs, igen.

När jag kom hem var jag så hungrig att jag trodde jag skulle dö (lätt överdrift kanske...), så jag tryckte i mig fyra köttbitar. Ingenting till. Bara kött. Det var gott. Men Fredrik var lite ledsen att han inte fick något kött. Jaja, sucks to be him.

Hade tänkt lägga upp lite bilder men då kamerafan är på vift blir det inget av med det (har för övrigt för mig att en av pojkarna på festen tog kort på...uhm...sitt kön. Hoppas han deletade den bilden. Jag var enda tjejen på festen, trevliga pojkar, men för lite prat om andra. Vad är det för fel på att snacka skit om folk?!).

Anyway, dags att göra ett tappert försök till att sova. Ny dag imorgon, och förhoppningsvis utan extrema pinsamheter.

Hasta luego.

...make Lina happy: ge mig choklad. Och det har jag fått, så jag är glad. Har även fått hem lillskiten, vilket ju var på tiden. En hel vecka...haha, jag är bara fööör tragisk. Men det var faktiskt jäkligt trist i lilla Sogndal utan sällskap. Kan hända att jag gnäller onödigt mycket, men sådan är jag. Ju mer man gnäller desto lättare får man det man vill. Det är bevisat. Eller så är jag extremt duktig på att gnälla, jag tycker i alla fall att det är en effektiv metod.

Nåväl, inte mycket mer att komma med. Antar att det är sovdags.

Imorn ska jag äta mer choklad. Because I can (tack gode Alah att det inte finns geisha i Norge...jag skulle vara gigantisk!!!).

So long.

Jag har så mycket att vara tacksam för, det finns så många anledningar till varför 2009 har varit ett bra år. Det har varit ett fruktansvärt jobbigt år, men stärkande på något vis. Jag önskar så att det var 2008 och mitt liv var som vanligt, men hur naiv jag än är vet jag att det livet tillhör just 2008 och åren dessförinnan. Jag sörjer inte det som var, utan det jag aldrig fick. Dock är jag mer än tacksam för hur jag utvecklades under detta år.

Januari fick en utrensande start, kanske mest på det materiella planet men, som jag senare fick erfara, också på det själsliga (jag inser att det låter rätt töntigt, men jag är lite blödig idag).

Våren 2009 anlände i kärlekenstecken: jag blev Sixtens tant, helt officiellt och jag har det på papper! Kristin pushade ut världens vackraste Joline, och jag kände mig helt tårögd varje gång jag fick hålla och pussa på denna fina flicka.

Sommaren i år var, utan tvekan, underbar. Jag fikade dag ut och dag in med Tjackis, jag hinkade mängder med sprit tillsammans med Annso (har aldrig haft så kul!!!), jag hälsade på min älskade svägerska, Sandra, på Barbados under tre veckors tid. Och jag träffade Fredrik.

Hösten kom med enorma ångestkänslor. Jag ville inte tillbaka till skolan, visste inte (och vet fortfarande inte) om läraryrket var rätt för mig. Jag tog en paus och gjorde det mest tjejiga jag någonsin gjort i hela mitt liv: jag flyttade till Norge pga. en kille. Pga. en Fredrik.

Vintern gjorde mig ledsen, jag visste att årsdagar skulle börja hagla, och endast jobbiga sådana (har ett par i januari som också känns lite sådär...). Men vet ni? Jag överlevde. Och trots att skiten inte är över än, vet jag att jag kommer klara det också.

Det finns en person jag tjatar konstant om i bloggen, och det är Malin. Min Malin (Fredrik poängterade här om dagen att så fort jag nämner Malin så säger jag "min vän Malin" eller "min Malin"...haha, har inte tänkt på det själv innan...). Utan Malin hade nog ingenting gått, jag har henne att tacka för allt. Jag hoppas att jag någon gång får möjligheten att ge tillbaka allt jag har fått av henne. Ingen kan fika som vi, ingen kan håna som vi, ingen kan dricka asti som vi...

Avslutningsvis vill jag självklart önska alles sammen ett gott nytt år, men glöm inte det året som varit, oavsett om det har varit bra eller dåliga saker som hänt är det viktigt att minnas.

Ja, och Malin (förmodar att du typ är den enda som läser) när jag kommer hem nästa gång vill jag ha sådan där svingod mat jag fick till min "födelsedag"... Och guntrum... Får jag, får jag??? :)

Skit i raketerna, drick sprit istället...it's safer:)

Ciao

Lite mindre bitter idag. Hälsan min spökar, men det är varken relevant eller intressant. Det var oroväckande många som trodde att det var just dem jag var irriterad på. Haha. Oh nej, oh nej. Ni är alla safe. Som jag skrev igår så har personen irritationen var riktad mot ej greppat det alls. Så, lite av en win-win för alla.

Då jag (tydligen) har fått några norska läsare till bloggen inser jag att antalet jag kan dissa och snacka skit om har minskat radikalt (haha). Så här kommer en ny, och mer subtil, Lina (umf, eller nåt)! Ett av de större problemen, vilket jag nyligen insett, är att "mina" norrmän är betydligt bättre på svenska än jag är på norska (även om jag fattar betydligt mer nu än för tre månader sedan). Detta har lett till att mina tidigare inlägg kan ha uppfattats som stötande för vissa. Hemma känner alla mig och vet att jag är överdrivet bitter och driver överdrivet med mig själv och andra. Och jag överdriver mina historier. Kryddar dem lite. Blir liksom liiite roligare (morsomt) då. Anywho, välkomna älskade norrmän till min blogg och mina (nästan) sanna upplevelser.

Önskar så även mina kollegor en underbar kväll hos Aina, tyvärr kan jag inte vara med ikväll men blir gärna full med er en annan gång.

Hade tänkt bjuda på en facelook, men jag ser ut som skit idag, så jag besparar er det (miss)nöjet.

(Är för övrigt pinsamt nöjd över att få ha pratat med Fredrik både i natt och idag. Saknar honom och det är mucho empty utan honom.)

Over and out.

Lina på bra humör? Oh nej, oh nej, det är jag ej. Jag stör mig på människor, mer eller mindre på ALLA människor, men det är så jag är. Nu är jag dock mongoirriterad på en person. En person som förmodligen kommer läsa bloggen och därför kan jag inte spy ur mig exakt det jag vill. Balle. Men jag kan ju ta det hela lite allmänt; vilka är det då som faller under kategorin "mer"? Jo, dels människor som är som jag. De stör mig en väldans massa. Det ska finnas en jag och inte en jävla massa copies (menar mentalt och inte fysiskt), tyck inte som jag och var för fan inte som jag. Här kommer paradoxen: jag stör mig även på människor som är min totala motsats. Och däri ligger dagens irritation. Ett jävla mupparsel som inte är som jag på något plan (men som tror att h*n är "normal", vilket gör att jag stör mig ännu mer!) har en alldeles för stor plats i mitt liv. Icke självvalt, och kunde jag bli av med fanskapet skulle jag. Människor måste hitta en balans i att tycka lite som jag, men ändå vilja käfta emot (sen har jag ju oxå en begränsad mängd vänner, men de är fanimig helt perfekta). Jag kanske har liiite höga krav på min omgivning, men jag kräver inte att någon ska försöka bli min vän: så fuck the hell off!!! Och nej, jag har inte pms. Jag är så här (än en gång: begränsad mängd vänner...).

Trodde det skulle kännas bättre efter att få ordvomera lite. Det gör det inte. Så, bitterfitte-Lina ska väl återgå till att leva upp till nämda namn i några dagar till (Fredrik har åkt till Sverige, och jag föröker innerligt med att vara glad för hans skull. Stackarn. Jag har misslyckats helt. Jag vill ha honom här. Inte i f-ing Sweden. Dock bor han i min apartamundo, vilket nog är bra. För lägenheten i alla fall, då dess skick inte va det bästa efter att ha stått tom i 3månader...jaja.).

Ifall någon har missuppfattat något jag skrivit, eller eventuellt tagit åt sig av det jag skrivit, ber jag om ursäkt. Personen dagens irritation är riktad mot kommer inte ha vett till att förstå det. Så, ni är alla in the clear.

Älskar min Malin, saknar min Malin.

Piss o löv.

Lina-den förskräckliga.

update: insåg just att det finns en till person jag är pissigt irriterad på. Fan.

...och med "it" menar jag moi. Jag lever. Men har tappat gnistan lite.

Älskar mitt jobb, älskar att få stå i bar igen. Har superbra kollegor och, oftast, superbra gäster (hade en gäst i lördags som HATADE mig för jag var svensk, men den historien kan vi ta någon annan gång).

Vad mer? Jag är norsk medborgare. Trevligt, trevligt. Jag förstår dessutom vad folk säger till mig ( i alla fall när de beställer öl), mer än så behövs väl inte när man just blivit norrman? Kollegorna snackar dock svenska med mig på jobbet, vilket de tycker är jättekul, jag tycker det är fullkomligt normalt. Varför ska man INTE prata svenska med mig? Skämt och sido, jobbdelen är en bra del av mitt liv just nu.

1 år på söndag, det gör ont i mitt hjärta. Jag vill till Malin, jag saknar henne så mycket.

Ha det.

Jag tror att jag är Grinchen. Jag känner mig superpessimistisk mest hela tiden, alla jublar över att julen snart är kommen och jag ställer mig frågan: är inte skiten över än? Dock så är den ju snart det, en dag och sedan är allt som vanligt igen. Eller något sådant. Mina kollegor måste tro att jag är satan själv. "Jul? Uhm, nä, jag ska vara i här i jul. Jag firar inte..."  "Vaaaaa??!!!" Jisses... Get over it! Och nej, jag är inte jehovas. Eller muslim. Eller en del av något annat religiöst samfund, jag är bara pessimistisk.

Saknar min bästis, ibland så mycket att det gör ont. Jag saknar min svägerska och svåger, min Tjackis och min gudson. Jag vill sitta på voyage och hinka kaffe med Christine. Jag vill göra appletinis med Annso. Jag vill sitta på kyrkogåden hos Putte och tjuta ögonen ur mig. Och ändå vill jag inte åka härifrån. Det är fan invecklat nästan jämt. Jag trivs bra i Sogndal, även fast Fredrik tycker att jag är ett drygarsel (mitt ord, inte hans) mest hela tiden. Men ja, jag är ett drygo, vet inte vad jag ska göra åt saken. Dock tycker jag synd om den stackarn som får stå ut med mig i dessa tider, och den stackarn råkar vara just Fredrik. Cred och eloge till honom.

Hej vad det går...nä, no more bitterprat för idag. Beklagar den värdelösa uppdateringen, har inte haft något att uppdatera. Ska försöka skicka in lite bilder i denna torftiga blogg snart.

Över o ut.

// The Grinch

Jag överlevde den här helgen också. Fick stänga själv igår, och det var lite nervigt, men jag hoppas att stället står kvar idag. Har inte hört något annat i alla fall. Är hur som tacksam att jag fick ett till pass igår (av Cathrine, jag tackar och bockar), då klirr i kassan är ett måste. Jag frågade Fredrik igår om det kan vara så att folk talar tydligare till mig eller om jag faktiskt börjar förstå vad de säger. Han trodde på det senare, jag tackade och inbillade mig sedan hela kvällen att han bara försökte vara snäll mot mig (vad han nu skulle ha att vinna på det, men jag blir misstänksam...förstå norsk? Jag?).

Eldprovet i lördags blev en kvart innan jag skulle hem. En B52. Vad fan. Här kommer jag från gamla Svedala och ska glänsa lite och så får jag göra en B52. Jag vet inte hur ni blir när ni inte har ätit , men jag blir (blev jag varse om då) skakig på handen. B52 är en shot. Som ska skiktas och sedan tändas eld på. Fick tillslut fyr på skiten, men kände mig som en loser då jag inte fick brilljera. Jag gick sedan ut på golvet och plockade glas, det kunde inte ens jag misslyckas med.

Insåg igår fördelarna (och, tro mig, nackdelarna) med att jobba söndagar. Mat. Personalen äter galet mycket mat. Väldigt gott. Igår åt jag till och med dessert (trots att den inte stod lika skyddad som resten av buffématen, jag kommer ha bacillångest i flera dagar), det var molte(eller multe?)bär med grädde. Det var säkert något mer i som gjorde att den smakade gott. Åt två tallrikar med moltebär-grejs. Mådde stört illa efteråt. När jag kom hem igår skulle jag vara lite stöddig och fråga om Fredrik visste vad moltebär var för något (så här sade jag exakt: "Du som vet och kan allt om frukt och grönt och skit, vet du vad moltebär är?" Sedan hånlog jag). Fredrik svarade "hjortron". Fi**a, han hade rätt. Det hade tagit mig fram till smakningen av bären innan jag fattade vad det hette på svenska (för er som inte vet så heter hallon "bringebär" på norsk, idiotiskt, men jag är i minoritet och är därför den som blir mobbad för det. Jag anser starkt att det borde vara tvärtom, hallon är ett mycket finare ord!!!).

Upplyste min chef om att jag måste ha en ny kjol att arbeta i (kjol är klänning på norska, men jag kommer aldrig ihåg vad kjol heter, vilket leder till att jag pekar på den som för att indikera "jag talar om denna"), då den är trasig och lite stor. Värst är att den är trasig, kul om dragkedjan går sönder helt och jag visar mitt svenska arsle för hela Sogndal. Haha, lite kul skulle det vara...om det hände någon annan. I alla fall, bad jag om en ny eller en till. Han hänvisade mig till den andra chefen (av kvinnlig typ) då han menade på att hon var bättre på att plocka ut rätt storlekar (so far, so good, vi pratar ju ändå om en kille), men så lägger han till "jag tror att alla har storlek small, alla ser så små ut här". (Nu, gott folk, tar vi en paus...) Aaaahahahahahahaha!!! Eller hur?! Det var det dumaste jag hört! Small! Jaja, ska snacka med den kvinnliga varianten när hon är på plats.

Nu ska jag röka och invänta Frappe.

Ciao!